Väldigt tidig morgon påväg till tåget var det bara jag på Bålstas gator. Snö däremot fanns det gott om! Något spår av hundfolk syntes. Annars helt öde. Snön (som jag såklart älskar, men inte just då) yrde av bara helvete. Jag hade svårt och se och snoret flög. Inte en plogbil så långt ögat kan nå. Där gick jag och pulsa snö.
Ilsken som ett bi var jag och hade bara lust och dö.
Tyckte så otroligt synd om mig själv. Så orättvist att bara jag var vaken och alla andra fick sussa sött i sina sängar och vakna till ett "Hej, mitt vinterland!" och mysig fjärde advent.
Och tanken på att jag från och med idag ska jobba galet långa dagar fram till jul, och på självaste julafton dessutom, fick mig inte precis glad. Inget ljus i tunneln så att säga. Jag såg rött.
Inte rött som den fridfulla julen alltså, utan rött som i förbannat jävla trött!
