...men sen bar det av mot ett nytt (inte lika roligt) äventyr...
Jag vakna på lördagsnatten med frossa och otroliga smärtor i sida och rygg. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen var det bara och köra mot Uppsala och Förlossningen på Ackademiska sjukhuset. Efter ett flertal tester & prover kom de fram till att jag hade en infektion i kroppen. Jag blev kvar över natten.
Det visade sig sen att jag hade fått njurbäckeninfektion. För att bota detta fick jag ligga med drop. Jag fick även antibiotika direkt i blodet var 8:e timme, vilket resultera i att jag blev kvar på sjukhuset i 4 nätter till. Bland de värsta dagarna i mitt liv.
Jag mådde som en påse skridskor. Blodtrycket lågt. Pulsen jättehög. Tokfrossa eller febersvettningar om vartannat. Men det värsta av allt... Jag var så otroligt jävla orolig och rädd!
Det var aldrig någon fara för barnet. Det fick jag bekräftat från läkarna ett flertal gånger. Bebisen bor som i en liten skyddad verkstad. Men jag hade så himla svårt att förstå det. Att den lille krabaten inte alls blev berörd. Jag har aldrig känt sån oro & grät till och från (usch nu börjar jag gråta igen...) Det handlar inte bara om mig längre... Skit i mig, rent ut sagt, bara liten får må bra!
Nu blir det till att äta antibiotika på tablett i 14 dagar. Sen kommer jag att få äta nåt likvärdigt fram till födseln för att det inte ska komma tillbaka. Har blivit sjukskriven även denna vecka för att vara hemma och vila. Och det är precis vad jag ska göra...
