Själv ligger jag i soffan och tar det väldigt lugnt. Det är i princip det jag gjort denna vecka. Vilat. Var tillbaka på jobbet i tisdags och har jobbat heltid sedan dess. Det känns i kroppen.
Den knivhuggsliknande smärtan (foglossning) jag hade runt svanskotan i måndags gick då (nästan) över, men gör sig nu påmind till kvällen efter en hel dags jobb.
Många tårar har rullat ner för mina kinder denna vecka.
Jag försöker tänka positivt och se framåt, det är ju inte så lång tid kvar nu, men det är svårt. Det gör så fruktansvärt ont till och från. Men, men det är bara och försöka bita ihop och inte bryta ihop.
Tur är väl att lillskiten i magen är med mig i vått och torrt och ger mig en känga, "Hallå här är jag!" Då kan jag inte annat än fnissa åt hela situationen.
