När allt bara rasar samman. Jag känner panikångest. Hjärtat klappar i 120 och gråten sitter i halsen. Livsgnistan slocknar...
Gick lite tidigare från jobbet. Pallade inte att vara kvar. Tog en lång promenad hem för att rensa tankar. Men det fanns inget att rensa. Det är absolut ingenting som tynger mig. Ingen har gjort mig illa. Jag är inte ledsen över något. Snarare tvärtom!
Ändå bryter jag ihop och faller långt ner i ett svart hål...
Varför blir det så här? Vad fan beror det på?! Skitjobbigt är det!
Jag är ju en glad skit...
