Läste precis min söta vän vildhallonets blogg...
Hon hade gjort ett inlägg om telefonpratande. Mycket intressant och kände verkligen igen mig i det hon skrev! (Gå in och läs!)
Nu för tiden pratar jag aldrig i telefonen! När jag var liten kunde jag sitta i timmar och bubbla och allt och ingenting!
Jag och Bempis var som små alltid ute och hade skoj för att sen komma hem och ringa varandra och prata, pratat, prata... Även fast vi precis sa Hej då och bodde någon gata ifrån varandra.
När vi efter 1h hade pratat på "min" räkning la vi på lurern och hon ringde upp. Där satt vi sen i 1h till på "hennes" räkning och snacka om just ingenting! Ibland var det tom tyst... Vi satt tex och titta på samma TV program och kommentera dittan och dattan. Galet!
Är det så nu? NÄ! Jag är typ rädd och prata i telefon. Känner typ inte att jag har något och säga... Jag skickar hellre ett sms och frågar.
Jag kan tänka mig att jag är ganska svår och prata med i telefon också och det gör att jag undviker det ännu mer...
Vi har ingen hemtelefon. Ibland när Starsky står i duschen kan hans mobil ringa. Jag ser vem det är, men svarar jag? NÄ! Starsky blir alltid lika försvånad... Varför svarar du inte?
"Eh, vet inte?"
Som Friisan sa en gång:
"Jag skulle så gärna vilja vara den som ringer, tex till dig Anna. Så kan vi sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Men jag vågar inte..."
Precis så känner jag med!
Ett tag var jag inne på om det hade med mitt jobb att göra. Att jag var så sjukt trött på allt telefonpratande efter en hel dag. När jag väl kom hem så ville jag bara inte...
Till stor del är det säkert därför också, men när jag läste mitt lilla havregryns blogg så kom jag fram till att jag fan är telefonrädd! Jag är inte socialt kompetent att föra ett samtal i telefon! Jag vet fan inte hur man kallpratar...???
